Tervalampi granskar boken Arkeologi i Dalarna 2016

Tervalampi granskar boken Arkeologi i Dalarna 2016

Bronsåldern 30 januari 2017

Drömmen att vara en del av bondeskandinavien

Vissa av arkeologerna på Dalarnas museum har svårt att acceptera att endast samer bodde i hela Dalarna fram till cirka 200 e. Kr, (Tervalampi, Carlsson, 300).

Arkeologerna, Greger Bennström och Maria Lannerbro Norell, ställer frågan i kapitlet ”Älgar och krukor” i boken Arkeologi i Dalarna (2016) om inte bondekulturen började cirka 2500 f. Kr. (167, 173, 196-197). Författarna menar att anläggande av fångstgropssystem mellan 2500-1900 f. Kr. krävde att människor var bofasta. Det tar även arkeologerna Joakim Wehlin och Maria Lannerbro Norell i artikeln upp i artikeln ”Gravrösen och den första metallen”. De försöker övertyga läsarna att det fanns en begynnande bondestenålder och hövdingedömen i Dalarna på bronsåldern.

Författarna anser att det fanns en bondekulturkontinentitet från cirka 2000 f. Kr. och framåt. Stenåldersbönder skulle ha tagit sig upp för Klarälven från Vänern i Värmland och bosatt sig vid Tisjön i Dalarna. ”Vid Tisjön har man hittat tre dolkar av flinta och en holkyxa av brons” (sid 196). På 1000 f. Kr. anlade bönderna fångstgropssystem för vildren söder om Tisjön och på 500-talet begravde sina döda på en udde vid Örviken vid Tisjön, med en typisk samisk skinnskrapa av järn i en av gravarna (Zachrisson, 204-205). Tror vi på det här? Nej!

Snarare typisk för jägarbefolkning. Flintdolkarna och holkyxan av brons har kommit till Tisjön genom handel med den samiska jägarbefolkning. Inget gårdsgravfält från bronsåldern har man funnit vid Tisjön.

Ren- och älggropar finns endast avbildade på jägarbefolkningens hällristningar, aldrig på böndernas hällristningar (Se fotografiet på hällristningarna från Glösa i Jämtland på sidan 180). Jag kan inte se någon koppling mellan fångstgropssystem och bönder. Snarare är tolkningen att stenåldersjägarbefolkningen ska ha rört sig över stora områden överdriven. Det visar inte minst nedgrävda hus med omgivande vallar, de så kallade boplatsvallar. För övrigt anser jag inte att de försvinner kring 2000 f. Kr. som det står i boken. De fortsätter hos jägarbefolkningen samerna till vikingatid: Ett nedgrävd hus, 7 x 4 m, med omgivande vallar grävdes delvis ut 2002-2003 (Andersson, 14-15) vid Svarttjärn i Nordmalings socken (raä 648) i Västerbotten visades vara en samisk smedja, samtida med de samiska järnframställningsplatserna i Norrbotten (Norgren, Bennerhag 2012, Bennerhag 2013 ). Ett fyrkantigt nedgrävt hus med omgivande vallar finns vid Aborrtjärn (Tervalampi 2016, 7-8) utanför Fagersta i Västmanland (samisk smedja?). De så kallade Stalotomterna på fjällen är nedgrävda samiska bångstångskåtor för skydd mot kraftiga vindar (Mulk, 139-149).

Författarna menar att det fanns en fast boende bondebefolkning som bedrev boskapsskötsel på bronsåldern kring 1000 f. Kr. (sid 201-202). Enligt arkeologerna är rösen och lösfynd av dolkar av flinta och bronsföremål liktydligt med bondbefolkning. Arkeologerna anser att det fanns en skeppssättning (läs: bondekultur) vid Tingsnäset vid sjön Siljan. Tittar vi på Inga Sernings fotografi (på sidan 53 från boken Rättvik) ser vi att den föreställer en kistgrav av sten i en rund stensättning, där ena sidan av stenkistan är rät som en linje, och de som har byggt stenkistan har lagt en sten på varje ände av stenkistan. Vilket man skulle kunna tolka med lite fantasi att en urholkat stockbåt var förebilden. Det är helt uppenbart att arkeologerna har övertolkat graven från Tingsnäset. Från Västmanland är de fåtaliga skeppssättningar från bronsålder till exempel bronsålderskomplexet vid Lärkkärret i Kärrbo socken (raä 7) ståtliga synliga monument och inte gömda i stensättningar. En kistgrav är utgrävt norr om dagens ICA-Gryta i Västerås i Västmanland (Västerås raä ). Arkeologerna anser att Tingsnäset var en tingsplats för 3000 år sedan för östra Siljansbygden i ett hövdingedöme, själv anser jag att tingsplatsen är från vikingatid-tidig medeltid (Tervalampi) då det inte fanns några bondgårdar vid Siljan 1000 f. Kr. Arkeologerna anser att: ”Liknande hövdingedömen har sannolikt funnits vid sjön Runn, Tunaslätten, Stora Skedvi, Väsman, Tisjön och i Hedemora- och Avestatrakten” (sid 202).

Det är arkeologen, Jonathan Lindström, som har lanserat idén att det skulle funnits sex hövdingedömen på norra sidan av Mälardalen ”invid Köping, Västerås, Enköping, Uppsala och Lena och i norr fanns dessutom storbygden i Tierp” (Lindström, 229-230). Den stora Hågahögen från bronsåldern som innehöll guldföremål är det enda exemplet i Uppland där en hövding förmodligen kontrollerat flera gårdar. Att det ska ha funnits en hövding i Köping under bronsåldern tror jag inte dugg på. På järnåldern, mellan Hedströmmen och Kolbäcksån, fanns det 8-9 bygder (Tervalampi). Inte ens kungen/drottningen vid Anundshög på järnåldern kontrollerade området mellan Kolbäcksån och Sagån, utan enbart 5 närliggande bygder kring Anundshög (Tervalampi). Endast två platser i Västmanland liknar Hågahögen; jätteröset vid Värpeby i Kolbäcks socken (raä 5, T. Zachrisson, 55), möjligen från järnåldern, kan ha kontrollerat några gårdar i dess närhet och storhögen vid bronsålderskomplexet vid Lärkkärret i Kärrbo socken (raä 6).

Jag påstår att det är rena fantasier om att det skulle funnits bondebygder i form av små hövdingedömen under bronsåldern i Dalarna. Rösena från de påstådda hövdingedömen från bronsåldern i Dalarna stämmer överhuvudtaget inte på rösenas lägen hur bönder som levde nere vid Mälaren begravde sina döda vid gården, som till exempel gårdsgravfältet vid Vedbo (Västerås raä 118), Skiljebo (Västerås raä 475) eller Hornåsen (Rytterne raä 1) i Västmanland. Bönder begravde inte sina döda på öar, vid uddar eller näs i sjöar. Gravar på öar är ett typiskt gravskick för jägarbefolkning genom årtusenden, likaledes att begrava på uddar (Sundström, 21-27, Tervalampi 2016, 20-29, 32, 35-37, 44-45, 114-118, Zachrisson 1997, 50-52, 195-200, 221-228, Zachrisson 2004, 22-24, 32-34, 46-50).

Andersson, Berit 2003. Laxforsen. Konsekvensanalys av RAÄ 332, hällristning, vid Öre älv, Nordmaling socken och kommun, Västerbottens län. Västerbottens museum
Bennerhag, Carina. 2012. Samhälle i förändring – järnålder i Norrbottens kustland. Arkeologi i Norr 13. Umeå universitet. 2012.
Bennerhag, Carina 2013-01-11. Vivungi – ett eldorado i Norrbotten!
https://norrbottensmuseumarkeologi.wordpress.com/2013/01/11/vivungi-ett-eldorado-i-norrbotten/

Carlsson. Eva 2016. Gården och landskapet. Arkeologi i Dalarna – Dalarna 2016. S. 296-327
Lindström, Jonathan 2009. Bronsåldersmordet. Norstedts. Stockholm
Mulk, Inga-Maria 1994 Sirkas - ett samiskt fångstsamhälle i förändring Kr.f.-1600 e.Kr. Studia Archaeologica Universitatis Umensis, 6. Umeå.
Eleonor Norgren 2016-12-14. 2000 år gammalt järn skriver om historien. Sveriges Radio P4 Norrbotten. http://sverigesradio.se/sida/artikel.aspx?programid=98&artikel=6588255
Serning, Inga 1966. Socknens förhistoria. Rättvik 1:1. S.11-57
Sundström, Jan 1997. Järnålder i fångstlandet.Möten i gränsland. Samer och germaner i Mellanskandinavien. Monographs 4, Statens historiska museum. Stockholm. S. 21-40
Tervalampi, Jouni (manus under arbete) Utan titel
2016. Den försvunna skogssamekulturen i Värmland, Mälardalen och Bergslagen. Eget förlag. Tryckt på Vulkan media.
Zachrisson, Inger 1997. Fångstmarker och fjäll, Varför samiskt?, Möten mellan människor, Möten i gränsland. Samer och germaner i Mellanskandinavien. Monographs 4, Statens historiska museum. Stockholm. S. 46-52, 189-220, 221-234
2004. Idre sameby – sydligast i Sverige. Idre sameby – Med historiska spår i framtiden. Bokserie Gaaltije 3. Idre/Östersund. S. 11-50.
Zachrisson, Torun 2009. Del 2. Stiftelsen Kulturmiljövård Mälardalen. Vetenskapligt program 2009. Kulturmiljövård Mälardalen Skrifter 1. Västerås. S. 23-116

14 januari 2017

GAMMAL FÖRLEGAT SYN PÅ SAMER I BOK OM DALARNA

Förlorad kunskap

Dalarna brukar beskrivas som det svenskaste av alla landskap med dalkullor och midsommarkransar. Dalkullor och dalkarlar på 1800-talet hade större kunskap om samer än vissa arkeologer på Dalarnas museum. På 1830-talet pekade kullor och dalkarlar ut stensättningar vid sjön Hinsen och sade att det var gravar efter ”lappar”, samtidigt som den sista renskötande samen, Anders Nilsson med familj, vandrade i Dalarna och Hälsingland. I läroboken Svenska folkets historia. Till Gustaf Vasa (1832) , återgivit i Möten i gränsland (1997, Zachrisson sid 197) står det:

Vid Finnbo fäbodar, invid sjön Hinsen i Svärdsjö och Sundborns socknar, finns små gräsbevuxna jordgrafvar, som folket kallar Lappgrafvarne.

Stensättningarna grävdes ut 1963 och en stensättning är daterade till 1000-talet. (Serning, 48)

Gammal förlegad syn på samerna i presenteras årsboken Dalarna 2016 – Arkeologi i Dalarna. Arkeologen Joakim Wehlin menar i artikeln ”Fångstmarkens folk” om fångstmarksgravar att ”Det är därför näst intill omöjligt att klargöra huruvida det rör sig om samiska grupper som tar upp norröna influenser eller tvärtom”. Det tycker jag finner mycket märkligt, då det är väldigt tydligt hur bönderna och jägarbefolkning begravde sina döda på brons- och järnåldern (Tervalampi, 20-37, 114-118, Tervalampi ), dessutom vet vi väldigt bra vilka bondgårdar som fanns i olika landskap genom skriftliga källor och skattelistor. Vikingatida gårdar upphör inte i tomma intet utan har nästan 100 procent en fortsättning in i medeltiden (Tervalampi).

Wehlin tillhör till en yngre generation med ett gammalt synsätt om samer som bland annat arkeologen Evert Boudou företrädde med om att fann man föremål tillverkade av skandinaver, eller ett tamdjur, i en fångstmarksgrav så måste det vara bönder. (Baudou. Zachrisson 2016, 46-62)

Wehlin tar inte upp när samer uppstod i Dalarna, utan hans tolkning är en variant på Åke Hyenstrands artikel i Historiska nyheter Nr 33 1989 där ”samer” finns tryckt på en av hans kartor om de så kallade fångstmarksgravar i Dalarna. Hyenstrands tolkning var att bönder flyttade ut till skogssjöarna på vikingatid där fångstmarkagravarna låg. Wehlin menar att det sker på 500-talet och tar upp fångstmarksgravar från yngre järnåldern vid Hästudden vid sjön Amungen i Rättvik socken, Örviken vid Tisjön i Malungs socken, Korsnäset vid sjön Björken i Grangärde socken och Norra Bredsundsnäset i Transtrands socken.

Samerna trängdes undan på 500-talet i Dalarna

I artikeln ”En vendeltida skida från Vålberget i Malung” i Skinnarbygd 2015 skriver Wehlin: ”De äldre gravarna innehåller fynd som mer tydligt kan kopplas till jakt och fångst emedan de yngre gravarna i större utsträckning kan kopplas till jordbruk och den norröna ideologin och samhällssystem”. Läser man mellan raderna i boken ser jag att Wehlin inte anser att samer kunde framställa järn och vara smeder. Att arkeologer funnit svärd i gravar tyder på att bönder begravts i graven. Att arkeologer funnit ben från häst och får/getter i gravar. Och ett fall, Hästudden vid sjön Amungen, hade den döde begravts i en gravhög med med hammare, täng, möjligen ben från häst. Då måste det vara skogsbönder som har kört bort samerna från samma område. Han menar att samerna inte bytte till sig enstaka hästar och får och kunde bedriva fårskötsel, klippa fåret och spinna ull.

Trots att Wehlin erkänner att man INTE har funnit eneggade svärd, smedsverktyg, träsnickeri och kammakeri i Dalarnas odlingsbygd vid älvdalarna menar han att skogsbönder hade en egen typ av skidor (Wehlin 2015, 43) och begravda sina döde likt sina bortdrivna samer på uddar vid sjöar och inte vid bondgården.

Det mest märkliga är att inga av Wehlins skogsbönder på yngre järnåldern vid Tisjön, Horrmundsjön och Amungen finns som byar på 1500-talet. Däremot finns ett samiskt viste Lappkojsholmarna i sjön Amungen.

Baudou, Evert 2002. Kulturprovinsen Mellannorrland under järnåldern. Namn och bygd 90. (s. 5-36)
Hyenstrand, Åke 1985. Förhistoria och medeltid - sju skisser. Historiska nyheter Nr 33 1985, s 16

Serning, Inga 1966. Dalarnas järnålder. Stockholm
Tervalampi, Jouni (manus under arbete) utan titel
2016. Den försvunna skogssamekulturen i Värmland, Mälardalen och Bergslagen. Eget förlag. Tryckt på Vulkan media.
Wehlin, Joakim 2015. En vendeltida skida från Vålberget i Malung, Skinnarbygd. Malungs hembygdsförenings årsbok 2015.(s. 33-45)
Zachrisson, Inger 1997. Varför samiskt? Möten i gränsland. Samer och germaner i Mellanskandinavien. Monographs 4, Statens historiska museum. Stockholm (s. 189-220)
2016. Gränsland : Mitt arkeologiska liv. Ordvisor förlag