Tervalampi
granskar boken Arkeologi i Dalarna 2016
Bronsåldern
30 januari 2017
Drömmen
att vara en del av bondeskandinavien
Vissa
av arkeologerna
på Dalarnas museum har svårt att acceptera att endast
samer bodde i hela Dalarna
fram till cirka 200 e. Kr, (Tervalampi, Carlsson, 300).
Arkeologerna,
Greger Bennström och Maria Lannerbro Norell, ställer frågan i
kapitlet ”Älgar och krukor” i boken Arkeologi
i Dalarna
(2016) om inte
bondekulturen började cirka 2500 f. Kr. (167, 173, 196-197).
Författarna menar att anläggande av fångstgropssystem mellan
2500-1900 f. Kr. krävde att människor var bofasta. Det tar även
arkeologerna Joakim Wehlin och Maria Lannerbro Norell i artikeln upp
i artikeln ”Gravrösen och den första metallen”. De
försöker övertyga
läsarna att det fanns en begynnande bondestenålder och
hövdingedömen i Dalarna på bronsåldern.
Författarna
anser att det fanns en bondekulturkontinentitet från cirka 2000 f.
Kr. och framåt. Stenåldersbönder skulle ha tagit sig upp för
Klarälven från Vänern i Värmland och bosatt sig vid Tisjön i
Dalarna. ”Vid Tisjön har man hittat tre dolkar av flinta och en
holkyxa av brons” (sid 196). På 1000 f. Kr. anlade bönderna
fångstgropssystem för vildren söder om Tisjön och på 500-talet
begravde sina döda på en udde vid Örviken vid Tisjön, med en
typisk samisk skinnskrapa av järn i en av gravarna (Zachrisson,
204-205). Tror vi på det här? Nej!
Snarare
typisk för jägarbefolkning. Flintdolkarna och holkyxan av brons har
kommit till Tisjön genom handel med den samiska jägarbefolkning.
Inget gårdsgravfält från bronsåldern har man funnit vid Tisjön.
Ren-
och älggropar finns endast avbildade på jägarbefolkningens
hällristningar, aldrig på böndernas hällristningar (Se
fotografiet på hällristningarna från Glösa i Jämtland på sidan
180). Jag kan inte se
någon koppling mellan fångstgropssystem och bönder. Snarare är
tolkningen att stenåldersjägarbefolkningen ska ha rört sig över
stora områden överdriven. Det visar inte minst nedgrävda hus med
omgivande vallar, de så kallade boplatsvallar. För övrigt anser
jag inte att de försvinner kring 2000 f. Kr. som det står i boken.
De fortsätter hos jägarbefolkningen samerna till vikingatid: Ett
nedgrävd hus, 7 x 4 m, med omgivande vallar grävdes delvis ut
2002-2003 (Andersson, 14-15) vid Svarttjärn i Nordmalings socken
(raä 648) i Västerbotten visades vara en samisk smedja, samtida med
de samiska järnframställningsplatserna i Norrbotten (Norgren,
Bennerhag
2012,
Bennerhag
2013
). Ett fyrkantigt nedgrävt hus med omgivande vallar finns vid
Aborrtjärn (Tervalampi 2016, 7-8) utanför Fagersta i Västmanland
(samisk smedja?). De så kallade Stalotomterna på fjällen är
nedgrävda samiska bångstångskåtor för skydd mot kraftiga vindar
(Mulk, 139-149).
Författarna
menar att det fanns en fast boende bondebefolkning som bedrev
boskapsskötsel på bronsåldern kring 1000 f. Kr. (sid 201-202).
Enligt arkeologerna är rösen och lösfynd av dolkar av flinta och
bronsföremål liktydligt med bondbefolkning. Arkeologerna anser att
det fanns en skeppssättning (läs: bondekultur) vid Tingsnäset vid
sjön Siljan. Tittar vi på Inga Sernings fotografi (på sidan 53
från boken Rättvik) ser vi att den föreställer en
kistgrav av sten i en rund stensättning, där ena sidan av
stenkistan är rät som en linje, och de som har byggt stenkistan har
lagt en sten på varje ände av stenkistan. Vilket man skulle kunna
tolka med lite fantasi att en urholkat stockbåt var förebilden. Det
är helt uppenbart att arkeologerna har övertolkat graven från
Tingsnäset. Från Västmanland är de fåtaliga skeppssättningar
från bronsålder till exempel bronsålderskomplexet vid Lärkkärret
i Kärrbo socken (raä 7) ståtliga synliga monument och inte gömda
i stensättningar. En kistgrav är utgrävt norr om dagens ICA-Gryta
i Västerås i Västmanland (Västerås raä ). Arkeologerna anser
att Tingsnäset var en tingsplats för 3000 år sedan för östra
Siljansbygden i ett hövdingedöme, själv anser jag att tingsplatsen
är från vikingatid-tidig medeltid (Tervalampi) då det inte fanns
några bondgårdar vid Siljan 1000 f. Kr. Arkeologerna anser att:
”Liknande hövdingedömen har sannolikt funnits vid sjön Runn,
Tunaslätten, Stora Skedvi, Väsman, Tisjön och i Hedemora- och
Avestatrakten” (sid 202).
Det
är arkeologen, Jonathan Lindström, som har lanserat idén att det
skulle funnits sex hövdingedömen på norra sidan av Mälardalen
”invid Köping, Västerås, Enköping, Uppsala och Lena och i norr
fanns dessutom storbygden i Tierp” (Lindström, 229-230). Den stora
Hågahögen från bronsåldern som innehöll guldföremål är det
enda exemplet i Uppland där en hövding förmodligen kontrollerat
flera gårdar. Att det ska ha funnits en hövding i Köping under
bronsåldern tror jag inte dugg på. På järnåldern, mellan
Hedströmmen och Kolbäcksån, fanns det 8-9 bygder (Tervalampi).
Inte ens kungen/drottningen vid Anundshög på järnåldern
kontrollerade området mellan Kolbäcksån och Sagån, utan enbart 5
närliggande bygder kring Anundshög (Tervalampi). Endast två
platser i Västmanland liknar Hågahögen; jätteröset vid Värpeby
i Kolbäcks socken (raä 5, T. Zachrisson, 55), möjligen från
järnåldern, kan ha kontrollerat några gårdar i dess närhet och
storhögen vid bronsålderskomplexet vid Lärkkärret i Kärrbo
socken (raä 6).
Jag
påstår att det är rena fantasier om att det skulle funnits
bondebygder i form av små hövdingedömen under bronsåldern i
Dalarna. Rösena från de påstådda hövdingedömen från
bronsåldern i Dalarna stämmer överhuvudtaget inte på rösenas
lägen hur bönder som levde nere vid Mälaren begravde sina döda
vid gården, som till exempel gårdsgravfältet vid Vedbo (Västerås
raä 118), Skiljebo (Västerås raä 475) eller Hornåsen (Rytterne
raä 1) i Västmanland. Bönder begravde inte sina döda på öar,
vid uddar eller näs i sjöar. Gravar på öar är ett typiskt
gravskick för jägarbefolkning genom årtusenden, likaledes att
begrava på uddar (Sundström, 21-27, Tervalampi 2016, 20-29, 32,
35-37, 44-45, 114-118, Zachrisson 1997, 50-52, 195-200, 221-228,
Zachrisson 2004, 22-24, 32-34, 46-50).
Carlsson.
Eva 2016. Gården och landskapet. Arkeologi
i Dalarna –
Dalarna 2016.
S.
296-327
Lindström,
Jonathan 2009.
Bronsåldersmordet.
Norstedts.
Stockholm
Mulk,
Inga-Maria 1994 Sirkas
- ett samiskt fångstsamhälle i förändring Kr.f.-1600 e.Kr.
Studia Archaeologica Universitatis Umensis, 6. Umeå.
Eleonor
Norgren
2016-12-14.
2000 år gammalt järn skriver om historien. Sveriges Radio P4
Norrbotten.
http://sverigesradio.se/sida/artikel.aspx?programid=98&artikel=6588255
Serning,
Inga 1966.
Socknens förhistoria. Rättvik
1:1. S.11-57
Sundström,
Jan 1997.
Järnålder
i fångstlandet.Möten
i gränsland. Samer
och germaner i Mellanskandinavien. Monographs
4, Statens historiska museum. Stockholm. S.
21-40
Tervalampi,
Jouni (manus under arbete) Utan titel
2016. Den
försvunna skogssamekulturen i Värmland, Mälardalen och Bergslagen.
Eget förlag. Tryckt på Vulkan media.
Zachrisson, Inger 1997.
Fångstmarker
och fjäll, Varför
samiskt?, Möten
mellan människor, Möten
i gränsland. Samer
och germaner i Mellanskandinavien. Monographs
4, Statens historiska museum. Stockholm. S.
46-52,
189-220,
221-234
2004.
Idre sameby – sydligast i Sverige. Idre sameby – Med historiska
spår i framtiden. Bokserie Gaaltije 3. Idre/Östersund. S. 11-50.
Zachrisson,
Torun
2009. Del 2.
Stiftelsen Kulturmiljövård Mälardalen. Vetenskapligt program 2009.
Kulturmiljövård Mälardalen Skrifter 1. Västerås. S. 23-116
14 januari 2017
GAMMAL
FÖRLEGAT SYN PÅ SAMER I BOK OM DALARNA
Förlorad
kunskap
Dalarna
brukar beskrivas som det svenskaste av alla landskap med dalkullor
och midsommarkransar. Dalkullor och dalkarlar på 1800-talet hade
större kunskap om samer än vissa arkeologer på Dalarnas museum. På
1830-talet pekade kullor och dalkarlar ut stensättningar vid sjön
Hinsen och sade att det var gravar efter ”lappar”, samtidigt som
den sista renskötande samen, Anders Nilsson med familj, vandrade i
Dalarna och Hälsingland. I läroboken Svenska
folkets historia. Till Gustaf Vasa
(1832) , återgivit i Möten
i gränsland
(1997, Zachrisson sid 197) står det:
Vid
Finnbo fäbodar, invid sjön Hinsen i Svärdsjö och Sundborns
socknar, finns små gräsbevuxna jordgrafvar, som folket kallar
Lappgrafvarne.
Stensättningarna
grävdes ut 1963 och en stensättning är daterade till 1000-talet.
(Serning, 48)
Gammal
förlegad syn på samerna i presenteras årsboken Dalarna
2016 – Arkeologi i Dalarna. Arkeologen
Joakim Wehlin menar i artikeln ”Fångstmarkens folk” om
fångstmarksgravar att ”Det
är därför näst intill omöjligt att klargöra huruvida det rör
sig om samiska grupper som tar upp norröna influenser eller
tvärtom”. Det
tycker jag finner mycket märkligt, då det är väldigt tydligt hur
bönderna och jägarbefolkning begravde sina döda på
brons-
och järnåldern
(Tervalampi, 20-37,
114-118,
Tervalampi
),
dessutom vet vi väldigt bra vilka bondgårdar som fanns i olika
landskap genom skriftliga källor och skattelistor.
Vikingatida gårdar upphör inte i tomma intet utan
har nästan 100 procent en fortsättning in i medeltiden
(Tervalampi).
Wehlin
tillhör till en yngre
generation med ett gammalt
synsätt om samer som bland annat arkeologen
Evert Boudou företrädde med om att fann
man föremål tillverkade av skandinaver,
eller ett tamdjur, i en fångstmarksgrav så måste det vara bönder.
(Baudou.
Zachrisson 2016,
46-62)
Wehlin
tar
inte upp när samer uppstod i Dalarna, utan hans tolkning är en
variant på Åke Hyenstrands artikel i Historiska
nyheter Nr 33 1989
där
”samer” finns
tryckt
på
en av
hans
kartor
om de så kallade fångstmarksgravar i
Dalarna.
Hyenstrands
tolkning var att bönder flyttade ut till skogssjöarna på
vikingatid där fångstmarkagravarna låg. Wehlin menar att det sker
på 500-talet och
tar upp fångstmarksgravar från yngre
järnåldern
vid
Hästudden
vid sjön Amungen i Rättvik socken, Örviken vid Tisjön i Malungs
socken, Korsnäset vid
sjön Björken i
Grangärde socken och
Norra Bredsundsnäset i Transtrands socken.
Samerna
trängdes undan på 500-talet i Dalarna
I
artikeln
”En vendeltida skida från Vålberget i Malung” i Skinnarbygd
2015
skriver
Wehlin:
”De äldre gravarna innehåller fynd som
mer tydligt
kan kopplas till jakt och fångst emedan de yngre gravarna i större
utsträckning
kan kopplas till jordbruk och
den norröna ideologin och samhällssystem”.
Läser
man mellan raderna i
boken
ser jag att Wehlin inte anser att samer kunde framställa järn och
vara smeder. Att arkeologer funnit svärd i gravar tyder
på att bönder begravts i graven. Att arkeologer funnit
ben från häst och får/getter i gravar. Och ett fall, Hästudden
vid sjön Amungen, hade den döde begravts i en gravhög med med
hammare, täng, möjligen ben från häst. Då måste det vara
skogsbönder som har kört bort samerna från samma område. Han
menar att samerna inte
bytte till sig enstaka hästar och får och
kunde bedriva fårskötsel, klippa fåret och spinna ull.
Trots
att Wehlin erkänner att man INTE har funnit eneggade svärd,
smedsverktyg, träsnickeri och kammakeri i Dalarnas odlingsbygd vid
älvdalarna menar han att skogsbönder hade en egen typ av
skidor (Wehlin
2015, 43) och
begravda sina döde likt sina bortdrivna
samer
på
uddar vid sjöar och inte vid bondgården.
Det
mest märkliga är att inga av Wehlins skogsbönder på yngre
järnåldern vid Tisjön, Horrmundsjön och Amungen finns som byar på
1500-talet. Däremot finns ett samiskt viste Lappkojsholmarna i sjön
Amungen.
Baudou,
Evert 2002. Kulturprovinsen Mellannorrland under järnåldern. Namn
och bygd 90.
(s. 5-36)
Hyenstrand,
Åke 1985. Förhistoria
och medeltid -
sju skisser. Historiska
nyheter
Nr
33 1985,
s 16
Serning,
Inga 1966. Dalarnas
järnålder.
Stockholm
Tervalampi, Jouni (manus under arbete) utan
titel
2016. Den
försvunna skogssamekulturen i Värmland, Mälardalen och Bergslagen.
Eget förlag. Tryckt på Vulkan media.
Wehlin,
Joakim 2015. En
vendeltida skida från Vålberget i Malung, Skinnarbygd.
Malungs
hembygdsförenings årsbok
2015.(s.
33-45)
Zachrisson,
Inger 1997. Varför samiskt? Möten
i gränsland. Samer
och germaner i Mellanskandinavien. Monographs
4, Statens historiska museum. Stockholm (s.
189-220)
2016.
Gränsland
: Mitt arkeologiska liv.
Ordvisor
förlag
